Söndagspaella

Varje söndag så länge Inés kunde minnas hade hennes farfar lagat paella. Inte den sortens paella som turisterna åt på billiga restauranger vid stranden, utan den långsamma sorten, med ben och saffran och kanin när det var en bra dag. Han lagade den på uteplatsen över en vedeld som han tände själv, även nu när han var åttiotre.

Every Sunday for as long as she could remember, Inés's grandfather had made paella. Not the kind tourists ate in cheap restaurants by the beach, but the slow kind, with bones and saffron and rabbit on a good day. He made it on the patio over a wood fire he started himself, even now that he was eighty-three.

Den här söndagen hade Inés kommit hem från Madrid för att träffa honom. Han var magrare än förra gången. Han rörde sig mer försiktigt. Men när hon gick ut på uteplatsen satt han redan hukad vid elden och justerade vedträna med en lång järnpinne.

This Sunday Inés had come home from Madrid to see him. He was thinner than the last time. He moved more carefully. But when she walked into the patio, he was already crouched by the fire, adjusting the logs with a long iron stick.

"Du är sen," sa han utan att vända sig om. Han sa alltid detta, även när hon var tidig.

"You're late," he said, without turning around. He always said this even when she was early.

Hon knäböjde bredvid honom och tittade på pannan. Riset började precis suga upp buljongen. Köket bakom dem doftade av vitlök och rosmarin. Hennes farmor var någonstans där inne och slamrade med tallrikar på bordet.

She knelt next to him and looked at the pan. The rice was just starting to absorb the broth. The kitchen behind them smelled like garlic and rosemary. Her grandmother was somewhere inside, banging plates onto the table.

Han pekade på pannan med sin pinne. "Du ser efter den här. Rör inte om. Folk som rör om i paellan förstår inte paella."

He pointed at the pan with his stick. "You watch this one. Don't stir it. People who stir paella don't understand paella."

Inés rörde sig inte på trettio minuter. Hon såg riset ändra färg, såg botten av pannan fånga och bli brun, såg sin farfar titta på henne. När han äntligen tog pannan av elden nickade han en gång. Hon behövde inte att han sa något mer.

Inés didn't move for thirty minutes. She watched the rice change color, watched the bottom of the pan catch and brown, watched her grandfather watch her. When he finally took the pan off the fire, he nodded once. She did not need him to say anything else.