Byn under stormen

Polly hade ett enda ställe nedskrivet och ingen aning om var det låg. "Kan du säga hur jag tar mig dit?" frågade hon tackan vid frukosten. Följ kustvägen västerut, sa tackan, tills landet slutar låtsas att det har kullar. Bay of Skaill är en lång båge av ljus sand med en grön avsats bakom sig, och det är på avsatsen byn ligger, till hälften nedsänkt i marken med taken öppna mot himlen.

Polly had one place written down and no idea where it was. "Can you tell me how to get there?" she asked the ewe over breakfast. Follow the coast road west, the ewe said, until the land stops pretending to have hills. The Bay of Skaill is a long curve of pale sand with a green shelf behind it, and the shelf is where the village sits, half sunk into the ground with its roofs open to the sky.

En strandskata arbetade på platsen den morgonen, och strandskator hörs även i hårt väder. Polly sa: "Jag skulle vilja veta historien bakom just det här monumentet." Här bodde människor för ungefär fem tusen år sedan, berättade han. De brukade den här kusten före Stonehenge och före Cheopspyramiden. Sedan kom sanden över dem och blev kvar i runt fyra tusen år, tills en storm vintern artonhundrafemtio blåste bort dynen.

An oystercatcher was working the site that morning, and oystercatchers can be heard in weather. Polly asked, "I would like to know the history of this particular monument." People lived here about five thousand years ago, he told her. They were farming this coast before Stonehenge and before the Great Pyramid. Then the sand came over the top of them and stayed for roughly four thousand years, until a storm in the winter of eighteen fifty stripped the dune away.

Vinden tog hälften av det, så Polly bad om det en gång till. "Skulle du kunna upprepa det för mig?" Andra gången kom detaljen som betyder något. Varje hus rymmer samma möbler i samma ordning: en härd i mitten, inbyggda sängar på var sida, och mot bortre väggen ett stenskåp vänt mot dörren. Det är av sten eftersom det inte fanns något trä.

The wind took half of that, so Polly asked for it again. "Could you please repeat that for me?" The second telling had the detail that matters. Every house holds the same furniture in the same arrangement: a hearth in the middle, box beds at either side, and against the far wall a stone dresser facing the door. It is stone because there was no wood.

"Kan du säga om museet är öppet imorgon?" frågade Polly, som redan visste att hon skulle komma tillbaka. Hon stod en stund vid kanten av ett öppet hus och såg in i ett rum inrett så som vem som helst inreder ett rum, med de fina sakerna där en besökare ser dem först.

"Could you tell me if the museum is open tomorrow?" Polly asked, already knowing she would come back. She stood a while at the edge of one open house, looking in at a room laid out the way anyone lays out a room, the good things where a visitor would see them first.