Nummer fyrtiosju

Carla hade skurit sig i handen när hon diskade. Det var inte djupt, men det fortsatte att blöda, så hon gick till vårdcentralen. Receptionisten bad om hennes försäkringskort och gav henne en nummerlapp. Fyrtiosju.

Carla had cut her hand washing the dishes. It wasn't deep, but it kept bleeding, so she went to the clinic. The receptionist asked for her insurance card and gave her a number. Forty-seven.

Skärmen ovanför dörren visade "Nu kallas: 31." Väntrummet var fullt. En man hade läst samma sida i en tidning i tio minuter. En ung pappa höll ett sovande barn. En tonåring stirrade på sin telefon.

The screen above the door said "Now serving: 31." The waiting room was full. A man was reading the same page of a magazine for ten minutes. A young father was holding a sleeping baby. A teenager was staring at his phone.

Carla satte sig ner och tittade på hur numren byttes. 32. 33. 36. Numren kom inte i ordning. Hon undrade om de hade glömt bort henne.

Carla sat down and watched the numbers change. 32. 33. 36. The numbers did not move in order. She wondered if she had been forgotten.

Efter en timme visade skärmen äntligen 47. Hon gick genom dörren till det lilla rummet. Läkaren tittade på hennes hand i två minuter. "Det är inget farligt," sa han. "Tvätta den två gånger om dagen. Inga stygn behövs."

After an hour, the screen finally showed 47. She walked through the door to the small office. The doctor looked at her hand for two minutes. "It's nothing," he said. "Clean it twice a day. No stitches."

När hon gick därifrån var väntrummet nästan tomt. Tonåringen var borta. Barnet var vaken. Mannen hade äntligen vänt sidan.

When she left, the waiting room was almost empty. The teenager was gone. The baby was awake. The man had finally turned the page.