Dimman sluter sig bakom henne

På sin sista eftermiddag flög Polly högt över kusten igen. Under henne låg tefälten, kratern med sina två sjöar och den tysta skogen där priolon fortfarande lever. Därifrån uppe såg ön ut som det den är: en kedja av gamla vulkaner, fortfarande långsamt svalnande till grönska.

On her last afternoon, Polly flew high above the coast again. Below her lay the tea fields, the crater with its two lakes, and the quiet forest where the priolo still lives. From up there, the island looked like what it is: a chain of old volcanoes, still slowly cooling into green.

Fiskebåtar var på väg tillbaka till hamnen och lämnade tunna vita spår på det mörknande havet. Lampor tändes en efter en längs kustvägen. Doften av rök drev upp från stranden.

Fishing boats were heading back to the harbor, leaving thin white lines on the darkening sea. Lights came on one by one along the coast road. The smell of smoke drifted up from the shore.

Dimma rullade in från havet, precis som den gjort hela veckan. Den täckte kratern, sedan tefälten, sedan hamnen, och dolde ön långsamt. Polly hade sett den göra så förut.

Fog rolled in from the ocean, just as it had all week. It covered the crater, then the tea fields, then the harbor, hiding the island slowly from view. Polly had seen it do this before.

Hon flög ut över öppet vatten medan det sista ljuset falnade. Bakom henne fortsatte ön att laga sin middag under marken, att odla sitt te blad för blad, och att hålla en liten grå fågel trygg i sin skog.

She flew out over open water as the last light faded. Behind her, the island kept cooking its dinner underground, growing its tea leaf by leaf, and keeping a small grey bird safe in its forest.