Fågeln som gavs upp två gånger

Långt österut på ön följde Polly trädgränsen upp i en skog helt olik allt vid kusten, snåriga gamla lagerträd draperade i mossa, med ett krontak så tätt att knappt något solljus nådde marken. Den här svala, fuktiga skogen kring Pico da Vara är sista fästet för en liten grå och rosa fågel som inte finns någon annanstans på jorden, priolon, och Polly hade kommit för att se om hon kunde hitta en.

Deep in the east of the island, Polly followed the tree line up into a forest unlike anything on the coast, tangled old laurel trees draped in moss, their canopy so thick that little sunlight reached the ground. This cool, damp forest around Pico da Vara is the last stronghold of a small grey and pink bird found nowhere else on the planet, the priolo, and Polly had come to see if she could find one.

Fågeln var mycket nära att försvinna två gånger. Observationerna upphörde helt nittonhundratrettiotvå, och i mer än trettio år antog de flesta att den var borta för gott, tills en liten population återupptäcktes nittonhundrasextiosju, gömd i just den här sortens skog. Även därefter fortsatte jordbruket och snabbväxande främmande träd att krympa dess hem, tills färre än hundra häckande par återstod, vilket enligt de flesta beräkningar gjorde den till Europas näst mest sällsynta sångfågel.

The bird very nearly disappeared twice. Sightings stopped completely in nineteen thirty-two, and for more than thirty years most people assumed it was gone for good, until a small population was rediscovered in nineteen sixty-seven, hiding in exactly this kind of forest. Even after that, farming and fast-growing foreign trees kept shrinking its home until fewer than one hundred breeding pairs remained, making it, by most counts, the second rarest songbird anywhere in Europe.

Det som räddade priolon var tålmodigt, oglamoröst arbete. Volontärer och forskare tillbringade decennier med att rycka upp främmande träd och plantera om den långsamt växande inhemska lagern som fågeln faktiskt är beroende av för mat och skydd. Polly såg två av dem lyfta från en låg gren, en mjuk glimt av rosa bröst mot det mörkgröna, medan de ropade fram och tillbaka i korta, låga toner innan de försvann in i krontaket igen.

What saved the priolo was patient, unglamorous work. Volunteers and scientists spent decades pulling out foreign trees and replanting the slow native laurel the bird actually depends on for food and shelter. Polly watched two of them lift off from a low branch, a soft flash of pink breast against the dark green, calling back and forth in short, low notes before disappearing back into the canopy.

Hon väntade länge i tystnaden och hoppades på ännu en skymt, men skogen slöt sig över fåglarna lika fullständigt som om de aldrig hade varit där. Det kändes som ett rättvist byte, tänkte Polly: en liten tystnad, i utbyte mot en art som fortfarande håller ut.

She waited a long while in the quiet, hoping for one more look, but the forest closed back over the birds as completely as if they had never been there. It felt like a fair trade, Polly thought: a small silence, in exchange for a species still holding on.