Neapelbukten

Polly kom in över Neapelbukten sent på morgonen. Vattnet var som grönt glas. Vesuvius låg på andra sidan bukten, delvis dold av dis. Luften luktade salt och diesel från fiskebåtar.

Polly came in over the Bay of Naples in late morning. The water was the colour of green glass. Mount Vesuvius sat on the far side of the bay, partly hidden by haze. The air smelled of salt and diesel from fishing boats.

Hon följde strandkanten. Hon kunde se tvätt hänga från balkonger och mopeder på gatorna.

She followed the shoreline. She could see laundry hanging from balconies and scooters in the streets.

Hennes mål var en gammal byggnad vid vattnet. En liten mässingsplakett läste STAZIONE ZOOLOGICA ANTON DOHRN, FONDATA 1872.

Her destination was an old building on the water. A small brass plaque read STAZIONE ZOOLOGICA ANTON DOHRN, FONDATA 1872.

Polly kände till det här stället. Det hade grundats av en tysk zoolog vid namn Anton Dohrn. Neapelbukten är ett av de rikaste marina ekosystemen i Europa. Institutet har studerat bläckfiskar sedan 1873. Det är världens äldsta marina biologiinstitut som fortfarande är verksamt.

Polly knew about this place. It had been founded by a German zoologist named Anton Dohrn. The Bay of Naples is one of the richest sea ecosystems in Europe. The institute has been studying octopuses since 1873. It is the oldest marine biology institute still working in the world.

Hon satte sig på räcket. En ung forskare i en marinblå labbrock låste upp bakdörren. Hon såg Polly och log. "Kom in."

She perched on the railing. A young researcher in a navy lab coat unlocked the back door. She saw Polly and smiled. "Come on in."

Byggnaden luktade havsvatten. Långa korridorer löpte mellan rum fulla av tankar. Genom glasväggarna såg Polly sardiner, en liten bläckfisk i ett hörn och en sjöhare på ett tångblad.

The building smelled of seawater. Long corridors ran between rooms full of tanks. Through the glass walls, Polly saw sardines, a small octopus in a corner, and a sea hare on a kelp blade.

Forskarens namn var Chiara Bianchi. Hon hade studerat bläckfiskars kognition i nio år. "Bläckfiskarna är de smartaste djuren här," sa hon. "Eller åtminstone de smartaste som vi är säkra på är medvetna."

The researcher's name was Chiara Bianchi. She had been studying cephalopod cognition for nine years. "The octopuses are the smartest animals here," she said. "Or at least the smartest ones we are sure are conscious."

De kom till en hög rund tank. Ett kort på sidan läste PASTA, 2,3KG, GPO. Inuti, hopvikt i en plastslang, fanns en jättebläckfisk från Stilla havet. Åtta armar var prydligt lindade runt sig själv. Ett gyllene öga tittade genom glaset.

They came to a tall round tank. A card on the side read PASTA, 2.3KG, GPO. Inside, folded into a coil of plastic pipe, was a giant Pacific octopus. Eight arms wrapped tidily around itself. One golden eye watched through the glass.

Chiara ställde ner sin kaffe. "Pasta," sa hon, "möte Polly."

Chiara set her coffee down. "Pasta," she said, "meet Polly."

Bläckfisken rörde sig inte. Men dess öga stannade på Polly.

The octopus did not move. But its eye stayed on Polly.

"Du kan sätta dig på kanten," sa Chiara. "Hon kommer inte att stänka på dig. Hon är lugn på morgonen. Hon blir smartare på eftermiddagen."

"You can perch on the rim," Chiara said. "She will not splash you. She is calm in the mornings. She gets clever in the afternoons."