Stolen vid brasan

Pensionatet låg ovanför hamnen med dörren på den vindskyddade sidan, vilket på de här öarna är den sida man bygger en dörr på. Det sköttes av en tacka från North Ronaldsay, ett av strandfåren som lever på tång längst norrut i ögruppen. Polly stod i hallen medan regnet rann av henne. "Har ni några lediga rum?"

The guesthouse stood above the harbour with its door on the sheltered side, which on these islands is the side you build a door on. It was kept by a North Ronaldsay ewe, one of the shore sheep that live off seaweed at the north end of the archipelago. Polly stood in the hall with rain running off her. "Do you have any available rooms?"

Det fanns rum. Det brukar det göra i september. Polly sa: "Jag skulle vilja ha ett tyst rum, tack." Tackan gjorde en paus som var precis lagom lång för att vara artig. Rummen på baksidan vetter mot gården, rummen på framsidan mot vattnet, och vinden hittar båda. Ingenstans här är tyst på det sätt en besökare menar. Det öarna erbjuder i stället är en vind så oavbruten att man efter två nätter slutar höra den.

There were rooms. There usually are in September. Polly said, "I would like a quiet room, please." The ewe paused long enough to be polite about it. The rooms at the back face the yard, the rooms at the front face the water, and the wind finds both. Nowhere here is quiet in the way a visitor means it. What the islands offer instead is a wind so constant that after two nights you stop hearing it.

"Skulle du kunna hjälpa mig med bagaget, tack?" Tackan bar upp väskan själv och ställde den bredvid en stol vid brasan, och det var stolen som fick Polly att tystna. Stommen var av drivved, för här växer inga träd och varje planka i de gamla husen har kommit in med tidvattnet. Ryggen var av havrehalm, lindad och sydd till en huva som böjer sig framåt över axlarna. En snickare i Kirkwall vid namn David Kirkness gjorde den gamla bondgårdsvanan till en standardmodell i mitten av artonhundratalet.

"Could you assist me with my luggage, please?" The ewe carried the bag up herself and set it beside a chair by the fire, and the chair was the reason Polly stopped talking. Its frame was driftwood, because no tree grows here and every plank in the old houses came in on the tide. Its back was oat straw, coiled and stitched into a hood that curves forward over the shoulders. A joiner in Kirkwall named David Kirkness turned that farmhouse habit into a standard design in the middle of the eighteen hundreds.

"Vilken tid är utcheckningen?" frågade Polly, för här bestämmer färjan allt. Sedan satte hon sig i stolen. Halmhuvan tog bort draget från dörren, brasan fortsatte göra det brasor gör, och för första gången sedan båten kunde hon höra sig själv andas.

"What time is check-out?" Polly asked, because the ferry decides everything here. Then she sat down in the chair. The straw hood cut the draught off the door, the fire went on doing what fires do, and for the first time since the boat she could hear herself breathing.