Lunchen som ett helt land äter

Klockan är precis över tolv och gatan har blivit tyst. Jalusierna är halvvägs nerdragna. Kontoret du ville besöka är stängt, och den lilla restaurangen bredvid är plötsligt full.

It is just after noon and the street has gone quiet. Shutters are half down. The office you wanted is closed, and the small restaurant beside it is suddenly full.

I Dominikanska republiken är lunchen dagens riktiga måltid, inte middagen. Tallriken som kommer är vitt ris med stuvade röda bönor hällda över, och en bit kött, oftast kyckling, med lite sallad vid sidan och friterad grön plantain om du har tur. Den kallas la bandera, som betyder flaggan, för färgerna på tallriken är landets färger. Folk äter den de flesta dagar i veckan och blir aldrig trötta på den.

In the Dominican Republic lunch is the real meal of the day, not dinner. The plate that arrives is white rice, stewed red beans poured over it, and a piece of meat, usually chicken, with a little salad on the side and fried green plantain if you are lucky. It is called la bandera, which means the flag, because the colours on the plate are the colours of the country. People eat it most days of the week and do not get tired of it.

Det viktiga att förstå är rytmen, inte receptet. Om du dyker upp hungrig klockan tre på eftermiddagen kommer du att hitta de bra ställena tomma och maten slut. Ät när alla andra äter. Be sedan om en liten stark kaffe efteråt, stående, och gå tillbaka ut i värmen.

The useful thing to know is the rhythm, not the recipe. If you turn up hungry at three in the afternoon you will find the good places empty and the food gone. Eat when everybody else eats. Then ask for a small strong coffee afterwards, standing up, and go back out into the heat.