Dimman sluter sig bakom henne

På sin sista eftermiddag steg Polly högt över kusten en gång till, över teterrasserna, kratern med sina två sjöar och den tysta skogen där priolon fortfarande ropar djupt inne bland lagerträden. Därifrån uppe såg ön ut precis som det den är: en lång kedja av gamla vulkaner, fortfarande svagt varma, fortfarande långsamt svalnande till grönska.

On her last afternoon, Polly climbed high above the coast one more time, above the tea terraces, the crater with its two lakes, and the quiet forest where the priolo still calls from deep in the laurel trees. From up there the island looked exactly like what it is: one long chain of old volcanoes, still faintly warm, still slowly cooling into green.

Fiskebåtar var på väg tillbaka in i hamnen nedanför, små vita former som drog tunna kölvatten över ett mörknande hav, och lamporna tändes en efter en längs kustvägen. Doften av vedrök drev upp från något ställe nära stranden och blandades med det sista av den salta luften.

Fishing boats were heading back into the harbor below, small white shapes trailing thin wakes across a darkening sea, and lights were coming on one by one along the coast road. The smell of woodsmoke drifted up from somewhere near the shore, mixing with the last of the salt air.

En dimbank rullade in från havet på samma sätt som den gjort hela veckan, och gled först över kratern, sedan över tefälten, sedan över själva hamnen, och vek undan hela ön ur sikte under henne. Polly hade sett den göra så förut, tålmodigt och utan hast, som om ön hellre försvann långsamt än på en gång.

A bank of fog rolled in off the ocean the way it had all week, sliding first over the crater, then the tea fields, then the harbor itself, folding the whole island out of sight beneath her. Polly had watched it do this before, patient and unhurried, as if the island preferred to disappear slowly rather than all at once.

Hon vände ut över öppet vatten medan det sista ljuset höll sig kvar vid horisonten, och lämnade bakom sig en ö som fortfarande lagade sin middag under marken, fortfarande odlade sitt te ett omsorgsfullt blad i taget, och fortfarande, någonstans djupt inne i en gammal skog, höll en liten grå fågel trygg.

She turned out over open water while the last of the light held on the horizon, leaving behind an island still cooking its dinner underground, still growing its tea one careful leaf at a time, and still, somewhere deep in an old forest, keeping a small grey bird safe.