Över Uralbergen

På den tredje morgonen stannade tåget i Jekaterinburg. Galina hade redan lämnat under natten. Pavel sov fortfarande. Två nya passagerare hade tagit de tomma bäddarna: en soldat på kanske tjugo år i en uniform som var för ren för att ha använts ännu, och en äldre man med grågult hår och en fiskelåda.

On the third morning, the train stopped at Yekaterinburg. Galina had already left in the night. Pavel was still asleep. Two new passengers had taken the empty bunks: a soldier of perhaps twenty in a uniform too clean to have been worn yet, and an older man with grey-yellow hair and a fishing tackle box.

Polly hoppade fram till fönstret.

Polly hopped to the window.

Jekaterinburg är den största staden i Uralbergen. Uralbergen delar Europa från Asien. De är inte höga, mer som en lång, sliten ås än en mur. Men de är gamla. För femhundra miljoner år sedan var Uralbergen redan en stor bergskedja. De har slitits ner i en halv miljard år och finns fortfarande kvar. De är några av de äldsta bergen på jorden.

Yekaterinburg is the largest city in the Urals. The Ural Mountains divide Europe from Asia. They are not high, more a long worn ridge than a wall. But they are old. Five hundred million years ago, the Urals were already a major mountain range. They have been worn down for half a billion years and are still there. They are some of the oldest mountains on Earth.

Transsibiriska järnvägen korsar Uralbergen genom Jekaterinburg. Det finns en liten markör vid kilometer 1 777 av linjen som säger EUROPA på ena sidan och ASIEN på den andra. Konduktören berättade för Polly, med ett litet leende, att markören var en turistuppfinning. Den verkliga gränsen, geografiskt sett, var inte vid en tydlig punkt. Delningslinjen går ungefär längs vattendelaren av Uralfloden.

The Trans-Siberian crosses the Urals through Yekaterinburg. There is a small marker at kilometre 1,777 of the line that says EUROPE on one side and ASIA on the other. The conductor told Polly, with a small smile, that the marker was a tourist invention. The real border, geographically, was not at a clean point. The dividing line runs roughly along the watershed of the Ural River.

Men den symboliska övergången var poängen.

But the symbolic crossing was the point.

Den nya passageraren med fiskelådan öppnade den och lade ut sina drag på bordet. Han ordnade dem efter färg.

The new passenger with the tackle box opened it and laid out his lures on the table. He arranged them by colour.

"Var fiskar du?" frågade Polly.

"Where do you fish?" Polly asked.

Han tittade upp. "Bajkalsjön," sa han. "Om tre dagar. Omul. Bajkals lax. Du hittar den ingen annanstans i världen." Han pekade på en grön-och-silver skeddrag. "Det här använder jag."

He looked up. "Lake Baikal," he said. "In three days. Omul. The salmon of Baikal. You will not find it anywhere else in the world." He pointed at a green-and-silver spoon. "This is what I use."

Några timmar senare, nära Pervouralsk, saktade tåget in förbi en liten vit obelisk på en glänta. EUROPA på ena sidan. ASIEN på den andra. Tre turister vinkade till tåget. Pavel lyfte en hand från sin laptop och vinkade tillbaka.

A few hours later, near Pervouralsk, the train slowed past a small white obelisk in a clearing. EUROPE on one side. ASIA on the other. Three tourists waved at the train. Pavel lifted one hand from his laptop and waved back.

Obelisken gled bort. Tåget hade korsat en kontinent på samma sätt som man kan korsa en liten gata.

The obelisk slid away. The train had crossed a continent the way you might cross a small street.