Farväl till Pasta

På den sjunde morgonen kom Polly ner till tanken tidigt. Labbet var tyst. Chiara skulle inte komma förrän om en timme. Institutet hade vaknat så här varje morgon i hundrafemtiofyra år.

On the seventh morning, Polly came down to the tank early. The lab was quiet. Chiara would not be in for another hour. The institute had been waking up like this every morning for one hundred and fifty-four years.

Pasta var längst fram i tanken.

Pasta was at the front of the tank.

Detta var inte normalt. I sex morgnar hade Polly suttit på kanten och bläckfisken hade varit hopkrupen i sitt rör eller svävande i ett hörn. Idag var bläckfisken tryckt mot framväggen, alla åtta armarna spretade löst mot glaset, hennes enda synliga öga i nivå med Pollys.

This was not normal. For six mornings, Polly had perched on the rim and the octopus had been folded in her pipe, or drifting in a corner. Today the octopus was pressed against the front wall, all eight arms spread loosely against the glass, her single visible eye level with Polly's.

De tittade på varandra.

They looked at each other.

Vad som passerar mellan en papegoja och en jättebläckfisk från Stilla havet är förmodligen inte vänskap. Bläckfisken kanske bara undersökte den varmblodiga varelsen som hade varit runt hennes tank i sex dagar. Bläckfiskar kan känna värme genom sin hud. De kan känna rörelse genom sina sugkoppar. De samlade information.

What passes between a parrot and a giant Pacific octopus is probably not friendship. The octopus might simply have been investigating the warm-blooded creature that had been around her tank for six days. Octopuses can read warmth through their skin. They can read movement through their suckers. They were collecting information.

Polly hoppade längs kanten. Bläckfiskens öga följde henne, sedan rörde sig armarna långsamt för att följa efter. När Polly stannade, stannade ögat.

Polly hopped along the rim. The octopus's eye tracked her, then her arms shifted slowly to follow. When Polly stopped, the eye stopped.

I sju hela minuter tittade de på varandra. Vattenfiltret surrade mjukt.

For seven full minutes they watched each other. The water filter hummed softly.

Sedan gjorde bläckfisken något som Polly inte hade sett henne göra hela veckan. Hon vecklade långsamt ut en arm och tryckte spetsen av den mot glaset precis mittemot där Pollys fot vilade. Sugkopparna spred sig, sedan blev de stilla.

Then the octopus did something Polly had not seen her do all week. She unfurled one arm slowly and pressed the very tip of it against the glass exactly opposite where Polly's foot was resting. The suckers spread, then stilled.

Polly sänkte sin näbb mot glaset och rörde det försiktigt med sin stängda näbb. Genom det kalla glaset, på hennes sida, fanns ingenting. På bläckfiskens sida, kanske en hel del.

Polly lowered her beak to the glass and touched it gently with her closed beak. Through the cold glass, on her side, there was nothing. On the octopus's side, perhaps a great deal.

Armen stannade kvar i en lång minut. Sedan gled den tillbaka in i vattnet.

The arm stayed for one long minute. Then it slid back into the water.

Chiara kom in med två kaffekoppar. "Du ska resa," sa hon. "Jag föreställde mig att detta skulle hända. Res säkert. Kom tillbaka när du kan."

Chiara came in with two coffees. "You are leaving," she said. "I imagined this would happen. Travel safely. Come back when you can."

Polly lyfte från kanten. Hon flög ut genom institutets långa korridor, förbi sardinerna och tången, och ut i den ljusa morgonen i Villa Comunale. Neapelbukten öppnade sig framför henne.

Polly lifted off the rim. She flew out down the long corridor of the institute, past the sardines and the kelp, and out into the bright morning of the Villa Comunale. The Bay of Naples opened in front of her.