Vilse i Lissabon

Sofía var säker på att museet låg tre gator bort. Enligt hennes karta behövde hon bara svänga vänster. Men Lissabons gator betedde sig inte som gator i andra städer. De klättrade uppåt. De slingrade sig fram. De slutade plötsligt utan förvarning.

Sofía was sure the museum was three streets away. According to her map, all she had to do was turn left. But Lisbon's streets did not behave like streets in other cities. They climbed. They twisted. They ended without warning.

Efter tjugo minuter stannade hon på ett litet torg som hon aldrig sett på någon karta. En katt sov på en stol. En gammal kvinna hängde upp kläder från en balkong.

After twenty minutes, she stopped on a small square she had never seen on any map. A cat was asleep on a chair. An old woman was hanging clothes from a balcony.

"Ursäkta mig," ropade Sofía uppåt. "Vet ni vägen till museet?" Den gamla kvinnan rynkade pannan och försvann inåt. Sofía trodde att hon varit ohövlig. Men en minut senare kom kvinnan ut genom husets ytterdörr, långsamt, med ett papper i handen.

"Excuse me," Sofía called up. "Do you know the way to the museum?" The old woman frowned and disappeared inside. Sofía thought she had been rude. But a minute later, the woman came out of the front door of the building, slowly, holding a piece of paper.

Hon hade ritat en liten karta för hand. Tre gator, två hörn, en fontän. "Lita inte på telefonen här," sa hon på försiktig engelska. "Telefonen blir förvirrad i det här kvarteret."

She had drawn a small map by hand. Three streets, two corners, a fountain. "Don't trust the phone here," she said in careful English. "The phone gets confused in this neighborhood."

Sofía tackade henne. Hon hittade inte museet den eftermiddagen. Hon behöll den handritade kartan under resten av resan.

Sofía thanked her. She did not find the museum that afternoon. She kept the paper map for the rest of the trip.