Dykande falken

Hon tänkte på pilgrimsfalken i två dagar. Hur den hade vikt sina vingar. Ögonblicket från sittplats till försvinnande. Hon ville känna dess form, inte i huvudet utan i kroppen. Så på den tredje morgonen, innan besöksparkeringen började fyllas, gick Polly för att leta efter fågeln.

She thought about the peregrine for two days. The way it had folded its wings. The instant from perch to gone. She wanted to know the shape of it, not in her head but in her body. So on the third morning, before the visitor lots had started to fill, Polly went looking for the bird.

Hon hittade en pilgrimsfalk nära El Capitan, på en avsats kanske fyrahundra meter upp. Det var en hane, mindre än honan hon hade sett med Tomas, skiffergrå på ryggen, vit med svarta band på bröstet. Den åt något. Hon tittade inte noga på vad det var.

She found a peregrine near El Capitan, on a ledge perhaps four hundred metres up. It was a male, smaller than the female she had seen with Tomas, slate-grey on the back, barred white on the chest. It was eating something. She did not look closely at the something.

Hon satte sig på en manzanitakvist ungefär femtio meter bort och väntade.

She perched on a manzanita branch about fifty metres away and waited.

Pilgrimsfalken avslutade sin måltid, torkade näbben mot stenen och tittade på henne. Den lutade huvudet. Sedan klev den av avsatsen.

The peregrine finished its meal, wiped its beak on the rock, and looked at her. It tilted its head. Then it stepped off the ledge.

Den flaxade inte. Den vek sina vingar mot kroppen, som ett blad som dras in i en stjälk, och föll. Polly såg den accelerera. Fågeln passerade klippväggens halva höjd på kanske två sekunder. Sedan vecklade den ut sina vingar, svängde, klättrade bort och försvann bakom en klippavsats.

It did not flap. It folded its wings against its body, like a leaf pulled into a stem, and dropped. Polly watched it accelerate. The bird went past the half-mark of the cliff face in maybe two seconds. Then it pulled its wings out, banked, climbed away, and was gone behind a buttress of rock.

En pilgrimsfalk i dykning kan nå 380 kilometer i timmen. Det är den snabbaste rörelsen av något djur på jorden. För att dyka i den hastigheten och inte bli medvetslös av luften, har pilgrimsfalkar ett tredje ögonlock som stänger över ögat för att hålla vinden ute, och små koner i sina näsborrar som fungerar som konen framför en jetmotor, vilket saktar ner luften som kommer in i deras lungor. De är byggda för fallet.

A peregrine falcon in a dive can reach 380 kilometres an hour. That is the fastest movement of any animal on Earth. To dive at that speed and not be knocked unconscious by the air, peregrines have a third eyelid that closes over the eye to keep the wind out, and small cones in their nostrils that act like the cone in front of a jet engine, slowing the air entering their lungs. They are built for the drop.

Polly var inte byggd för fallet. Hon var byggd för korta sprinter och precisa landningar. Hon visste detta. Men nyfikenheten var större än vetskapen.

Polly was not built for the drop. She was built for short bursts and accurate landings. She knew this. But the curiosity was bigger than the knowing.

Hon flög uppför klippan till avsatsen som pilgrimsfalken hade använt. Hon stod på den. Fallet öppnade sig under henne, nästan vertikalt, svindlande. Dalen låg långt ner. Luften steg förbi henne i svala vågor.

She flew up the cliff to the ledge the peregrine had used. She stood on it. The drop opened below her, almost vertical, dizzying. The valley floor was a long way down. Air rose past her in cool waves.

Hon vek sina blågröna vingar mot sin gröna kropp. Hon lutade sig framåt. Hon föll.

She folded her blue-teal wings against her green body. She tilted forward. She fell.

Det var inte ett pilgrimsfalkdyk. Det var en papegoja i för stor brådska. Hon vinglade. Vinden kom under ena vingen och försökte tippa henne. Hon rättade till, tappade linjen, rättade till igen. Tjugo meter in, öppnade hon sina vingar och drog sig ur det i en lös, generad båge.

It was not a peregrine dive. It was a parrot in too much hurry. She wobbled. The wind got under one wing and tried to tip her. She corrected, lost the line, corrected again. Twenty metres in, she opened her wings and pulled out of it in a loose, embarrassed arc.

Hon landade på en tallgren hundra meter under avsatsen. Hon andades en minut. Sedan gjorde hon det igen, mindre denna gång, från en lägre plats. Sedan gjorde hon det en tredje gång, ännu lägre.

She landed on a pine branch a hundred metres below the ledge. She breathed for a minute. Then she did it again, smaller this time, from a lower perch. Then she did it a third time, lower still.

När solen stod i zenit hade hon gjort åtta korta dyk och ett hyfsat. Inget av dem var ett pilgrimsfalkdyk. Alla var lite bättre än det förra.

By the time the sun was overhead, she had made eight short dives and one decent one. None of them were a peregrine dive. All of them were a little better than the last.

Från någonstans högre upp på klippan tyckte hon sig höra pilgrimsfalken ropa. Hon sa till sig själv att den förmodligen inte skrattade åt henne. Det var förmodligen bara vinden.

From somewhere higher on the cliff, she thought she heard the peregrine call. She told herself it was probably not laughing at her. It was probably just the wind.