Burken

På den andra morgonen tog Chiara med sig en glasburk till Pastas tank. Burken hade ett skruvlock. Inuti burken fanns en ensam levande krabba.

On the second morning, Chiara brought a glass jar to Pasta's tank. The jar had a screw lid. Inside the jar was a single live crab.

Chiara höll burken ovanför vattnet en stund. Pasta iakttog. Bläckfisken hade suttit i samma hörn i fyrtio minuter. Nu blev hennes blick skarpare. En arm vecklade ut sig från spiralen och sträckte sig längs tankens sida.

Chiara held the jar above the water for a moment. Pasta watched. The octopus had been sitting in the same corner for forty minutes. Now her eye sharpened. One arm uncurled from the coil and stretched along the side of the tank.

Chiara släppte burken i vattnet. Den sjönk långsamt. Pasta gjorde inget utfall. Bläckfiskar, hade Chiara berättat för Polly, är vanligtvis inte sådana som kastar sig över saker. De är först och främst observatörer.

Chiara dropped the jar into the water. It sank slowly. Pasta did not lunge. Octopuses, Chiara had told Polly, are not generally lungers. They are observers first.

Polly satt på tankens kant med sina glasögon lutade mot vattnet. Hon kunde se krabban inuti burken, som skuttade mot glaset. Pasta sträckte ut en arm och rörde vid burken. Hennes hud var försedd med sugkoppar hela vägen till spetsen av den armen. Sugkopparna hade kanske tvåhundra sinnesceller var. "Mer än din tunga," sa Chiara tyst. "En bläckfiskarm smakar på allt den rör vid."

Polly perched on the tank rim with her glasses tilted at the water. She could see the crab inside the jar, scuttling against the glass. Pasta moved one arm out and touched the jar. Her skin was suckered all the way to the tip of that arm. The suckers had perhaps two hundred sensory cells each. "More than your tongue," Chiara said quietly. "An octopus arm tastes everything it touches."

Pasta grep burken med en andra arm. De två armarna vände den långsamt. Polly kunde nu se den tredje armen komma runt burkens baksida, utforskande locket.

Pasta gathered the jar with a second arm. The two arms turned it, slowly. Polly could see the third arm coming around the back of the jar now, exploring the lid.

Detta är ett väl dokumenterat beteende. Bläckfiskar har öppnat skruvlockburkar i forskningslabb sedan 1950-talet. Vissa kan göra det på mindre än en minut. Första gången en ny bläckfisk stöter på en burk tar det vanligtvis tio eller femton minuters utforskning. De löser inte problemet som en människa skulle göra. De tänker inte i steg. De låter sugkopparna känna trådarna och vrider sedan locket i den riktning trådarna drar.

This is a well-documented behaviour. Octopuses have been opening screw-top jars in research labs since the 1950s. Some can do it in less than a minute. The first time a new octopus encounters a jar, it usually takes ten or fifteen minutes of exploration. They are not solving the problem the way a human would. They are not thinking in steps. They are letting the suckers feel the threads and then turning the lid the way the threads pull.

Pasta vred locket ett halvt varv. Sedan ett till. Locket lossnade. Krabban inuti, som kände förändringen i vattentrycket, skyndade sig ut ur burken och in i det öppna vattnet.

Pasta turned the lid one half-rotation. Then another. The lid popped free. The crab inside, sensing the change in water pressure, scrambled out of the jar and into the open water.

Den kom inte långt. Pastas fjärde arm var redan krökt vid burkens öppning. Krabban försvann in i en mjuk vit öppning som Polly insåg, efter en stund, var bläckfiskens näbb. Krabban gav ifrån sig ett litet klick. Sedan inget mer.

It did not get far. Pasta's fourth arm was already curled at the jar's mouth. The crab vanished into a soft white opening that Polly realised, after a moment, was the octopus's beak. The crab made a small click. Then nothing.

Burken sjönk tom till botten av tanken.

The jar sank empty to the bottom of the tank.

Chiara skrev något på en skrivplatta. "Tre minuter och fyrtiotvå sekunder," sa hon. "Hon blir snabb. Första gången vi gav henne en burk tog det elva minuter."

Chiara wrote something on a clipboard. "Three minutes forty-two seconds," she said. "She is getting fast. The first time we gave her a jar, it took her eleven minutes."

Polly lutade sitt röda huvud mot Pasta. Bläckfisken var redan på väg tillbaka till sin rörspiral. Hennes armar slingrade sig runt henne själv. Hennes öga, under en lång stund, mötte Pollys. Sedan slöts det långsamt.

Polly tilted her red head at Pasta. The octopus was already returning to the coil of pipe. Her arms wrapped themselves around herself. Her eye, for one long moment, met Polly's. Then it closed slowly.

Det är svårt att överskatta hur märklig en bläckfisk är, sa Chiara medan hon samlade ihop sina saker. De är blötdjur. De är mer besläktade med en snigel än med något med ryggrad. De har tre hjärtan. Deras blod är blått, eftersom det transporterar syre med hjälp av koppar istället för järn. De lever, i det vilda, bara omkring tre till fem år. Pasta var redan två. Hon hade kanske två år kvar att leva, oavsett hur bra hon blev på burken.

It is hard to overstate how strange an octopus is, Chiara said, gathering her things. They are mollusks. They are more closely related to a snail than to anything with a backbone. They have three hearts. Their blood is blue, because it carries oxygen using copper instead of iron. They live, in the wild, only about three to five years. Pasta was already two. She had perhaps two years of life left, no matter how good she got at the jar.

Under den tiden, hade Chiara sagt, skulle hon lära sig allt hon någonsin skulle veta.

In that time, Chiara had said, she would learn everything she would ever know.