Det här blåa finns bara på ett ställe

Du står på en strand av grå stenar i sydvästra Dominikanska republiken. Här finns nästan ingen sand. Du vänder på stenarna med foten, precis som alla andra gör, och sedan stannar en av dem dig. Den är blå. Inte målad, inte glas. Blå hela vägen igenom.

You are standing on a beach of grey stones in the southwest of the Dominican Republic. There is almost no sand here. You turn the pebbles over with your foot, the way everybody does, and then one of them stops you. It is blue. Not painted, not glass. Blue the whole way through.

Stenen heter larimar, och det finns precis ett ställe på jorden där den kommer upp ur marken: en enda bergssluttning i bergen ovanför den här kusten. I femtio år har man letat efter ett andra ställe, och ingen har någonsin hittat det. Männen som gräver fram den arbetar med handverktyg och hinkar på rep, för en maskin skulle krossa just det de kommit för att hitta.

The stone is called larimar, and there is exactly one place on Earth where it comes out of the ground: a single hillside in the mountains above this coast. People have searched for a second one for fifty years and nobody has ever found it. The men who dig it out work with hand tools and buckets on ropes, because a machine would smash the very thing they came for.

Namnet är inte gammalt. Nittonhundrasjuttiofyra följde en man vid namn Miguel Méndez de blåa stenarna uppför en flod tills han hittade var de föll ifrån, och han döpte stenen efter sin dotter Larissa och det spanska ordet för havet. Om du någonsin köper en, titta noga på färgen. Ju djupare blått, desto längre ner i berget har någon fått gå.

The name is not old. In nineteen seventy four a man called Miguel Méndez followed the blue pebbles up a river until he found where they were falling from, and he named the stone after his daughter Larissa and the Spanish word for the sea. If you ever buy one, look hard at the colour. The deeper the blue, the further down that hill somebody had to go.