Över Uralbergen

På den tredje morgonen stannade tåget i Jekaterinburg. Galina hade redan lämnat det. Hon hade klivit av i de tidiga morgontimmarna på en station som Polly hade sovit sig igenom, med en kram och en liten vinkning som Polly bara halvt hade registrerat genom dimman. Pavel sov fortfarande. Två nya passagerare hade tagit de tomma kojerna under natten: en soldat på kanske tjugo år i en uniform som var för ren för att ha använts än, och en äldre man med grå-gult hår och en fiskelåda.

On the third morning, the train stopped at Yekaterinburg. Galina had already left it. She had gotten off in the small hours at a station Polly had slept through, with a hug and a small wave that Polly had only half-registered through the haze. Pavel was still asleep. Two new passengers had taken the empty bunks in the night: a soldier of perhaps twenty in a uniform that was too clean to have been worn yet, and an older man with grey-yellow hair and a fishing tackle box.

Polly hoppade fram till fönstret.

Polly hopped to the window.

Jekaterinburg är den största staden i Uralbergen. Uralbergen delar Europa från Asien. De är inte höga, mer som en lång nött ås än en mur. Men de är gamla. För femhundra miljoner år sedan, när superkontinenten Pangaea formades, var Uralbergen redan en betydande bergskedja. De har nötts ner i en halv miljard år och finns fortfarande kvar. De är några av de äldsta bergen på jorden.

Yekaterinburg is the largest city in the Urals. The Ural Mountains divide Europe from Asia. They are not high, more a long worn ridge than a wall. But they are old. Five hundred million years ago, when the supercontinent of Pangaea was forming, the Urals were already a major mountain range. They have been worn down for half a billion years and are still there. They are some of the oldest mountains on Earth.

Transsibiriska järnvägen korsar Uralbergen genom Jekaterinburg. Det finns en liten markör vid kilometer 1 777 av linjen som säger EUROPA på ena sidan och ASIEN på den andra. Varje rysk passagerare Polly hade träffat den morgonen hade berättat för henne om denna markör. Några av dem steg av tåget i Pervouralsk, stationen närmast markören, och gick dit för att ta foton. Konduktören berättade för henne, med ett litet leende, att markören var en turistuppfinning. Den faktiska gränsen, geografiskt, var inte vid en tydlig punkt på en karta. Delningslinjen löper ungefär längs vattendelaren av Uralfloden, som i sig är en lång båge snarare än en linje.

The Trans-Siberian crosses the Urals through Yekaterinburg. There is a small marker at kilometre 1,777 of the line that says EUROPE on one side and ASIA on the other. Every Russian passenger Polly had met that morning had told her about this marker. Some of them got off the train at Pervouralsk, the station nearest the marker, and walked to it for photos. The conductor told her, with a small smile, that the marker was a tourist invention. The actual border, geographically, was not at a clean point on a map. The dividing line runs roughly along the watershed of the Ural River, which is itself a long arc rather than a line.

Men den symboliska korsningen var poängen.

But the symbolic crossing was the point.

Tåget drog ut från Jekaterinburg in i låga kullar täckta av tall och gran. Skogen hade förändrats sedan dagen innan. De vita björkarna fanns fortfarande där, men blandades nu med mörkare barrträd. Landet var mer skrynkligt. Små floder rann i grunda dalar.

The train pulled out of Yekaterinburg into low hills covered in pine and spruce. The forest had changed since the day before. The white birches were still there, but mixed now with darker conifers. The land was more wrinkled. Small rivers ran in shallow valleys.

Den nya passageraren med fiskelådan öppnade den och lade ut sina drag på det lilla bordet. Han ordnade dem efter färg. Han verkade inte behöva någon av dem för tillfället. Han ville bara ha dem framme.

The new passenger with the tackle box opened it and laid out his lures on the small table. He arranged them by colour. He did not appear to need any of them at the moment. He just wanted them out.

"Var fiskar du?" frågade Polly försiktigt.

"Where do you fish?" Polly asked, carefully.

Han tittade upp. Han verkade inte förvånad över att en papegoja hade talat. "Bajkalsjön," sade han. "Om tre dagar. Omul. Bajkals lax. Du hittar den ingen annanstans i världen." Han pekade på en särskild grön-och-silver sked. "Det är vad jag använder."

He looked up. He did not seem surprised that a parrot had spoken. "Lake Baikal," he said. "In three days. Omul. The salmon of Baikal. You will not find it anywhere else in the world." He pointed at a particular green-and-silver spoon. "This is what I use."

Polly lutade sitt röda huvud. Mannen stängde fiskelådan.

Polly tilted her red head. The man closed the tackle box.

Några timmar senare, nära Pervouralsk, saktade tåget in förbi en liten vit obelisk i en glänta. Obelisken hade en metallplatta på ena sidan med texten EUROPA på kyrilliska. Plattan på andra sidan läste ASIEN. En liten grupp av tre turister tog ett foto. De vinkade till tåget. Pavel, nu vaken, lyfte en hand från sin laptop och vinkade tillbaka.

A few hours later, near Pervouralsk, the train slowed past a small white obelisk in a clearing. The obelisk had a metal plate on one side reading EUROPE in Cyrillic. The plate on the other side read ASIA. A small group of three tourists were taking a photo. They waved at the train. Pavel, now awake, lifted a hand from his laptop and waved back.

Obelisken gled bort bakom dem. Tallarna slöt sig återigen omkring dem. Tåget hade korsat en kontinent på samma sätt som man skulle kunna korsa en liten gata.

The obelisk slid away behind them. The pines closed back in. The train had crossed a continent the way you might cross a small street.