Björkskogarna

På den andra morgonen var tåget redan fyrahundra kilometer öster om Moskva. Polly vaknade på det lilla fällbordet där hon hade tillbringat natten under en hörna av kvinnans beige kofta. Ljuset genom fönstret var det mjuka grå av en tidig sommarmorgon i norr. Kvinnan var redan uppe och drack te ur ett glas med metallhållare.

On the second morning, the train was already four hundred kilometres east of Moscow. Polly woke up on the small folding table where she had spent the night under a corner of the woman's beige cardigan. The light through the window was the soft grey of an early summer northern morning. The woman was already up and drinking tea from a glass with a metal holder.

"Björkar," sa kvinnan.

"Birches," the woman said.

Polly tittade ut. Utanför fönstret rusade träd med vita stammar förbi i sextio kilometer i timmen. De var överallt. De fortsatte. De stod inte i dungar. De var inte i gläntor. De var hela landskapet. Skogen hade blivit ett kontinuerligt faktum.

Polly looked. Outside the window, white-trunked trees were running past at sixty kilometres an hour. They were everywhere. They went on. They were not in groves. They were not in clearings. They were the entire landscape. The forest had become a continuous fact.

Detta var den västra kanten av det ryska björkbältet. Vårtbjörk, Betula pubescens. Några ludna. Några silverfärgade. Arten har det bredaste naturliga utbredningsområdet av alla lövträd på jorden. Den kan växa på mark där nästan inget annat kan. Den trivs i kalla, magra jordar, i kärr, på skogskanter där större träd inte kan få fäste. Det är trädet som säger: här har det varit en brand. Eller: här kommer det att bli en skog, så småningom, men jag är här först.

This was the western edge of the Russian birch belt. White birch, Betula pubescens. Some downy. Some silver. The species has the widest natural range of any deciduous tree on Earth. It can grow on land where almost nothing else will. It thrives in cold poor soils, in marshes, on the edges of forests where larger trees cannot get a foothold. It is the tree that says: there has been a fire here. Or: there will be a forest here, eventually, but I am here first.

Den unge mannen med laptopen, vars namn visade sig vara Pavel, tittade upp från sitt skrivande. "Du är papegojan," sa han på platt engelska. "Jag märkte det." Han återgick till sitt skrivande. Kvinnan, som hette Galina, hällde upp ett andra glas te och erbjöd det till Polly. Det var färgen av stark bärnsten. Citronskivan på toppen flöt som en liten gul båt.

The young man with the laptop, whose name turned out to be Pavel, looked up from his typing. "You are the parrot," he said in flat English. "I noticed." He went back to typing. The woman, whose name was Galina, poured a second glass of tea and offered it to Polly. It was the colour of strong amber. The lemon slice on top floated like a small yellow boat.

Polly tog en försiktig klunk från glasets kant. Det var mycket hett och mycket sött. Samovaren i slutet av vagnen hade varit igång i tolv timmar i sträck.

Polly drank a sip, carefully, off the edge of the glass. It was very hot and very sweet. The samovar at the end of the carriage had been running for twelve hours straight.

Polly hoppade till fönstret. Björkarna fortsatte. Ibland en tunn svart flod. Ibland en liten by med grå trähus med snidade fönsterkarmar. Sedan fler björkar.

Polly hopped to the window. The birches kept going. Occasionally a thin black river. Occasionally a small village of grey wooden houses with carved window frames. Then more birches.

"Den längsta delen av denna resa," sa Galina, "är träden. Folk förstår inte detta förrän de åker den. Du sitter på ett tåg i sex dagar och tittar ut på träd. Det finns inget slut på dem. På kartorna är det en grön färg som vilken annan grön som helst. På tåget är det något annat."

"The longest part of this trip," Galina said, "is the trees. People do not understand this until they ride it. You sit in a train for six days and you look out at trees. There is no end to them. In the maps it is a green colour like any other green. In the train it is something else."

Polly lutade sitt röda huvud.

Polly tilted her red head.

Taigan börjar, tekniskt sett, någonstans bortom Volga. Skogen hon nu betraktade var fortfarande blandad europeisk skog. Men dess struktur, sättet den fyllde fönstret utan något landmärke att förankra den, var redan vad taigan blir. Större delen av Ryssland är täckt av skog som denna. Ungefär fyrtio procent av landets yta är taiga. Landet innehåller ungefär tjugo procent av världens stående skog. Från luften, på vintern, är Ryssland mestadels snö på träd.

The taiga begins, technically, somewhere past the Volga. The forest she was watching now was still mixed European forest. But the structure of it, the way it filled the window without any landmark to anchor it, was already what taiga becomes. Most of Russia is covered by forest like this. About forty percent of the country's land area is taiga. The country contains roughly twenty percent of all the world's standing forest. From the air, in winter, Russia is mostly snow on trees.

Polly tog en andra klunk. Pavel skrev. Galina återvände till sin bok. Tåget höll sin stadiga rytm. Utanför fönstret gled fyrahundra kilometer förbi som om det vore en enda oavbruten björk.

Polly drank a second sip. Pavel typed. Galina returned to her book. The train made its steady rhythm. Outside the window, four hundred kilometres slid past as if it were one continuous birch.