Jaroslavskij Station

Jaroslavskij station i Moskva såg från luften ut som en tårta dekorerad av en entusiast. Gröna och vita torn. Spetsiga tak. Gulddekorationer där man minst anade det. Arkitekten, Fjodor Sjechtel, hade designat den 1902 i en stil kallad rysk revival, vilket mest innebar att den såg ut som en gammal rysk träkyrka men byggd av sten och tre gånger så stor.

Yaroslavsky Station in Moscow looked, from the air, like a cake decorated by an enthusiast. Green and white turrets. Pointed roofs. Gold trim where you might not expect it. The architect, Fyodor Shekhtel, had designed it in 1902 in a style called Russian Revival, which mostly meant looking like an old Russian wooden church but built of stone and three times the size.

Polly kom in lågt genom stadens dis. Moskva i juni var varm och ljus, de långa kvällarna av en nordlig sommar hade precis börjat. Hon kretsade en gång runt stationen och landade på järntaket över huvudingången.

Polly came in low through the city haze. Moscow in June was warm and bright, the long evenings of a northern summer just beginning. She circled the station once and landed on the iron canopy over the main entrance.

Transsibiriska järnvägen börjar här. Den sträcker sig österut i 9 289 kilometer, längs hela den eurasiska landmassan, och slutar i Vladivostok vid Stilla havet. Linjen blev färdigställd 1916. Den är fortfarande världens längsta järnvägslinje. Flaggskeppståget, Rossija, lämnar Jaroslavskij station varannan dag klockan ett på eftermiddagen. Det anländer till Vladivostok sju dagar, sju tidszoner och en kontinent senare.

The Trans-Siberian Railway begins here. It runs east for 9,289 kilometres, the length of the entire Eurasian landmass, ending at Vladivostok on the Pacific. The line was completed in 1916. It is still the longest railway line in the world. The flagship train, the Rossiya, leaves Yaroslavsky Station every other day at one in the afternoon. It arrives in Vladivostok seven days, seven time zones, and one continent later.

Polly hade en fönsterplats. Eller, mer exakt, hon hade blivit lovad en fönsterplats i andra klassens kupé 7, av en konduktör som hade tagit en titt på hennes glasögon och hennes skrivplatta och klokt nog bestämt att detta inte var hans problem.

Polly had a window seat. Or, more precisely, she had been promised a window berth in second class compartment 7, by a conductor who had taken one look at her glasses and her clipboard and decided, sensibly, that this was not his problem.

Hennes kupé var ett litet träpanelat rum med två övre och två nedre kojer, ett litet fällbord mellan dem och ett tungt draperat fönster. Två av kojerna var redan upptagna. En tillhörde en tystlåten, pensionerad kvinna i beige kofta, läsande. Den andra tillhörde en ung man i tjugoårsåldern med skägg och en laptop, som tittade upp, såg Polly, sa "Okej" och återgick till att skriva.

Her compartment was a small wood-panelled room with two upper and two lower bunks, a small folding table between them, and a heavy curtained window. Two of the bunks were already taken. One belonged to a quiet, retired woman in a beige cardigan, reading. The other belonged to a young man in his twenties with a beard and a laptop, who looked up, saw Polly, said "OK," and went back to typing.

Polly hoppade upp på bordet och tittade ut genom fönstret. Plattformen var full av rörelse. En familj kramade en son adjö. En konduktör kontrollerade en skrivplatta med grön bläck. En samovar i hörnet av vagnen fräste tyst.

Polly hopped onto the table and looked out the window. The platform was full of motion. A family was hugging a son goodbye. A conductor was checking a clipboard in green ink. A samovar in the corner of the carriage hissed quietly.

Exakt klockan ett rörde sig tåget.

At exactly one o'clock, the train moved.

Det kändes inte som en början. Det kändes som avslutningen på något som hade ordnat sig under många år. Hjulen fann sin rytm inom de första två minuterna och höll den. Plattformen gled bort. Stationen blev en form mot himlen. Sedan var den borta.

It did not feel like a beginning. It felt like the conclusion of something that had been arranging itself for many years. The wheels found their rhythm in the first two minutes and held it. The platform slid away. The station became a shape against the sky. Then it was gone.

Inom en halvtimme hade Moskva tunnats ut till förorter. Inom en timme hade förorterna tunnats ut till dachas, små trästugor med prydliga trädgårdar. Inom två timmar hade dachas tunnats ut till skog. Polly tittade på sina glasögon i fönstrets spegelbild och rättade till dem mot sin näbb.

Within half an hour, Moscow had thinned to suburbs. Within an hour, the suburbs had thinned to dachas, small wooden summer houses with neat gardens. Within two hours, the dachas had thinned to forest. Polly looked at her glasses in the reflection of the window and tilted them straight against her beak.

Den tysta kvinnan i den beige koftan tittade upp från sin bok. "Första gången?" sa hon på försiktig engelska. Polly lutade sitt röda huvud. Kvinnan log. "Det är en lång väg. Gör dig hemmastadd."

The quiet woman in the beige cardigan looked up from her book. "First time?" she said in careful English. Polly tilted her red head. The woman smiled. "It is a long way. Settle in."