Farväl till Pasta

På den sjunde morgonen kom Polly ner till tanken tidigt. Labbet var tyst. Chiara skulle inte komma in förrän om en timme. Korridorerna doftade svagt av havsvatten och desinfektionsmedel. Institutet hade vaknat så här varje morgon i hundrafemtiofyra år.

On the seventh morning, Polly came down to the tank early. The lab was quiet. Chiara would not be in for another hour. The corridors smelled faintly of seawater and disinfectant. The institute had been waking up like this every morning for one hundred and fifty-four years.

Pasta var redan vid tankens framkant.

Pasta was already at the front of the tank.

Detta var inte normalt. I sex morgnar hade Polly suttit på kanten och bläckfisken hade legat hopvikt i sitt rör, eller svävat i ett hörn, eller hängt från det övre glaset. Idag var bläckfisken tryckt mot tankens framvägg, alla åtta armarna utspridda löst mot glaset, hennes enda synliga öga i nivå med Pollys.

This was not normal. For six mornings, Polly had perched on the rim and the octopus had been folded in her pipe, or drifting in a corner, or hanging from the upper glass. Today the octopus was pressed against the front wall of the tank, all eight arms spread loosely against the glass, her single visible eye level with Polly's.

De tittade på varandra.

They looked at each other.

Vad som passerar mellan en papegoja och en jättebläckfisk från Stilla havet är, nästan säkert, inte vänskap. Det kanske inte är något som Polly skulle känna igen som sällskap. Bläckfisken kanske bara hade undersökt den varmblodiga varelsen som hade varit runt hennes tank i sex dagar. Bläckfiskens hud nära hennes armar var en blek pulserande rosa. Bläckfiskar kan läsa värme genom sin hud. De kan läsa rörelse genom sina sugkoppar. De kan läsa kemin i vattnet som har rört vid en annan kropp. De samlade information.

What passes between a parrot and a giant Pacific octopus is, almost certainly, not friendship. It might not be anything that Polly would recognise as company. The octopus might simply have been investigating the warm-blooded creature that had been around her tank for six days. The octopus's skin near her arms was a pale pulsing pink. Octopuses can read warmth through their skin. They can read movement through their suckers. They can read the chemistry of the water that has touched another body. They were collecting information.

Polly hoppade längs kanten. Bläckfiskens öga följde henne, sedan rörde sig hennes armar långsamt för att följa. När Polly stannade, stannade ögat.

Polly hopped along the rim. The octopus's eye tracked her, then her arms shifted slowly to follow. When Polly stopped, the eye stopped.

I sju hela minuter tittade de på varandra. Ingen kom in. Vattenfiltret surrade mjukt. Polly var medveten om att detta inte var normalt djurbeteende, på någon sida.

For seven full minutes they watched each other. No one came in. The water filter hummed softly. Polly was aware that this was not normal animal behaviour, on either side.

Sedan gjorde bläckfisken något som Polly inte hade sett henne göra hela veckan. Hon vecklade ut en arm långsamt, långsamt, och tryckte spetsen av den mot glaset precis mittemot där Pollys fot vilade på kanten. Spetsens dyna vilade mot glaset. Sugkopparna längs undersidan spred sig, sedan blev de stilla.

Then the octopus did something Polly had not seen her do all week. She unfurled one arm slowly, slowly, and pressed the very tip of it against the glass exactly opposite where Polly's foot was resting on the rim. The pad of the tip rested against the glass. The suckers along the underside spread, then stilled.

Polly lutade sitt röda huvud. Efter en stund sänkte hon sin näbb mot glaset och rörde det försiktigt med sin stängda näbb. Genom det kalla glaset, på hennes sida, fanns inget. På bläckfiskens sida, kanske en hel del.

Polly tilted her red head. After a moment, she lowered her beak to the glass and touched it gently with her closed beak. Through the cold glass, on her side, there was nothing. On the octopus's side, perhaps a great deal.

Armen stannade där i en lång minut. Sedan gled den tillbaka in i vattnet.

The arm stayed there for one long minute. Then it slid back into the water.

Chiara kom in tjugo minuter senare med två kaffekoppar. "Du ska åka," sa hon och tittade på Polly. Det var ingen fråga.

Chiara came in twenty minutes later with two coffees. "You are leaving," she said, looking at Polly. It was not a question.

Polly lutade sitt huvud.

Polly tilted her head.

"Jag föreställde mig att detta skulle hända," sa Chiara. Hon satte ner kaffekopparna. Hon gick till tanken. Pasta hade drivit tillbaka till sitt rör. Chiara knackade en gång på glaset med en knoge. Pasta rörde sig inte. Chiara log. "Hon låtsas att inte märka. Hon gör så här när hon är upprörd."

"I imagined this would happen," Chiara said. She set the coffees down. She walked to the tank. Pasta had drifted back to her pipe. Chiara tapped the glass once with one knuckle. Pasta did not move. Chiara smiled. "She is pretending not to notice. She does this when she is upset."

Polly sträckte sina blågröna vingar.

Polly stretched her blue-teal wings.

"Res säkert," sa Chiara. "Det finns mycket av havet jag inte har visat dig. Det mesta av havet, faktiskt. Vi är bara ett institut på en strand." Hon vände sig till sitt kaffe. "Kom tillbaka när du kan."

"Travel safely," Chiara said. "There is much of the sea I have not shown you. Most of the sea, in fact. We are just one institute on one shore." She turned to her coffee. "Come back when you can."

Polly lyfte från kanten. Hon cirklade en gång över tanken. Pasta tittade inte upp. Polly flög ut genom den långa korridoren i institutet, förbi sardinerna och tången och den lilla bläckfisken i hörnet av sin tank, och ut genom bakdörren in i den ljusa morgonen vid Villa Comunale.

Polly lifted off the rim. She circled once over the tank. Pasta did not look up. Polly flew out down the long corridor of the institute, past the sardines and the kelp and the small octopus in the corner of its tank, and out the back door into the bright morning of the Villa Comunale.

Neapelbukten öppnade sig framför henne. Vesuvius satt tvärs över vattnet. Havet var en färg hon hade tillbringat en vecka med att lära sig tänka på som en kropp, med många smarta saker inuti, bara några av vilka en papegoja någonsin kunde möta.

The Bay of Naples opened in front of her. Vesuvius sat across the water. The sea was a colour she had spent a week learning to think of as one body, with many smart things inside it, only some of which a parrot could ever meet.

Hon klättrade. Hon vände. Hon fann den östliga vinden.

She climbed. She turned. She found the eastward wind.