Neapelbukten

Polly kom in över Neapelbukten sent på förmiddagen. Vattnet hade färgen av grönt glas. Vesuvius reste sig på andra sidan bukten, halvt dold i dis, en perfekt konformad vulkan som begravt Pompeji år 79 e.Kr. och inte haft ett utbrott sedan 1944. Luften doftade av salt, tall och diesel från små fiskebåtar.

Polly came in over the Bay of Naples in late morning. The water was the colour of green glass. Mount Vesuvius sat on the far side of the bay, half-veiled in haze, a perfectly cone-shaped mountain that had buried Pompeii in 79 AD and had not erupted since 1944. The air smelled of salt and pine and the diesel of small fishing boats.

Hon följde strandlinjens kurva västerut. Genom Mergellinas gator kunde hon se tvätt hänga från balkonger, skotrar som slingrade sig mellan bilar och en man med en träkärra som sålde citroner stora som hennes eget huvud.

She followed the curve of the shoreline westward. Through the streets of Mergellina she could see laundry hanging from balconies, scooters threading between cars, and a man with a wooden cart selling lemons the size of her own head.

Hennes mål var en byggnad precis vid vattnet i Villa Comunale-parken: en lång ockrafärgad italiensk nyklassisk struktur med höga välvda fönster. En liten mässingsplakett läste STAZIONE ZOOLOGICA ANTON DOHRN. Under det, med mindre bokstäver, FONDATA 1872.

Her destination was a building right on the water in the Villa Comunale park: a long ochre-painted Italian neoclassical structure with tall arched windows. A small brass plaque read STAZIONE ZOOLOGICA ANTON DOHRN. Below that, in smaller letters, FONDATA 1872.

Polly kände till denna plats. Den hade grundats av en tysk zoolog vid namn Anton Dohrn, som hade kommit till Neapel i tjugoårsåldern eftersom bukten var det rikaste marina ekosystemet i Europa och han ville studera det. Han hade byggt institutet med egna familjepengar och hjälp av kollegor. Det var det äldsta fortfarande fungerande marinbiologiska institutet i världen. Det hade studerat bläckfiskar sedan 1873.

Polly knew about this place. It had been founded by a German zoologist named Anton Dohrn, who had come to Naples in his twenties because the bay was the richest marine ecosystem in Europe and he wanted to study it. He had built the institute with his own family money and the help of fellow scientists. It was the oldest still-operating marine biology institute in the world. It had been studying octopuses since 1873.

Hon satte sig på ett smidesjärnräcke nära ingången. En ung forskare i vita skor och en marinblå laboratorierock låste upp bakdörren. Kvinnan såg Polly. Hon såg inte förvånad ut. "Sei in ritardo," sa hon leende. "Eller kanske tidig. Kom in."

She perched on a wrought-iron railing near the entrance. A young researcher in white shoes and a navy lab coat was unlocking the back door. The woman saw Polly. She did not look surprised. "Sei in ritardo," she said, smiling. "Or maybe early. Come on in."

Så gick Polly genom bakdörren till Stazione Zoologica.

That is how Polly walked through the back door of the Stazione Zoologica.

Byggnaden doftade av havsvatten, salt och rent. Långa korridorer löpte mellan rum fulla av akvarier. Genom glasväggarna kunde hon se band av sardiner som rörde sig tillsammans, en liten bläckfisk tryckt mot ett hörn av sin tank, en sjöhare som rörde sig långsamt över ett kelpblad.

The building smelled of seawater, briny and clean. Long corridors ran between rooms full of tanks. Through the glass walls she could see ribbons of sardines turning together, a small octopus pressed against one corner of its tank, a sea hare moving slowly over a kelp blade.

Forskarens namn var Chiara Bianchi. Hon hade studerat bläckfiskars kognition vid detta institut i nio år. Hon gick snabbt. "Direktören är i Stockholm denna vecka," sa hon. "Du kommer mest se mig och djuren. Bläckfiskarna är de smartaste av våra djur. Eller åtminstone de smartaste av dem vi är säkra på är medvetna. Juryn överlägger fortfarande om sjöhararna."

The researcher's name was Chiara Bianchi. She had been studying cephalopod cognition at this institute for nine years. She walked quickly. "The director is in Stockholm this week," she said. "You will mostly see me and the animals. The octopuses are the smartest of our animals. Or at least the smartest of the ones we are sure are conscious. The jury is still out on the sea hares."

De kom till en hög rund tank i ett tyst bakrum. Ett handskrivet kort på sidan läste PASTA, 2,3KG, GPO. Inuti tanken, i hörnet, halvvikta i en spiral av plastslang, låg en gigantisk stillahavsbläckfisk. Det mesta av dess kropp hade slangens färg. Åtta armar var prydligt lindade runt sig själv. Ett öga, gyllene och med rektangulär pupill, betraktade dem genom glaset.

They came to a tall round tank in a quiet back room. A handwritten card on the side read PASTA, 2.3KG, GPO. Inside the tank, in the corner, half-folded into a coil of plastic pipe, was a giant Pacific octopus. Most of its body was the colour of the pipe. Eight arms wrapped tidily around itself. One eye, golden and rectangular-pupiled, watched them through the glass.

Chiara ställde sin kaffe på en bänk. "Pasta," sa hon, "möta Polly."

Chiara set her coffee on a counter. "Pasta," she said, "meet Polly."

Bläckfisken rörde sig inte. Dess hud blev långsamt mjukt rosa vid kanterna där den rörde slangen. Polly lutade sitt röda huvud. Bläckfisken lutade ingenting, men dess enda synliga öga stannade på henne.

The octopus did not move. Its skin slowly turned a soft pink at the edges of where it touched the pipe. Polly tilted her red head. The octopus tilted nothing, but its single visible eye stayed on her.

"Du kan sätta dig på kanten," sa Chiara. "Hon kommer inte att stänka dig. Hon är lugn på morgnarna. Hon blir smartare på eftermiddagarna."

"You can perch on the rim," Chiara said. "She will not splash you. She is calm in the mornings. She gets clever in the afternoons."