Halvkupolen

På den fjärde dagen bestämde sig Polly för att bestiga Halvkupolen. Inte den berömda kabelleden upp på baksidan, som ändå fortfarande var stängd för säsongen, utan luftvägen. Halvkupolens platta nordvägg reste sig nästan lodrätt från dalens botten, 1 500 meter av bar granit, polerad slät av en glaciär som drog sig tillbaka för 15 000 år sedan. Klättrare klättrade fritt utan rep. Polly hade för avsikt att glida.

On the fourth day, Polly decided to climb Half Dome. Not the famous cable route up the back, which was still closed for the season anyway, but the air route. Half Dome's flat north face rose almost vertically from the valley floor, 1,500 metres of bare granite, polished smooth by a glacier that had retreated 15,000 years ago. Climbers free-soloed it. Polly intended to glide it.

Hon började vid gryningen. Luften i dalen var tjock och sval. Uppvindar från den uppvärmda klippan vid kupolens bas skulle lyfta henne under den första delen av klättringen. Hon visste detta eftersom hon hade sett tornseglarna dagen innan. Vitstrupiga tornseglare hade skrikit runt kupolens vägg i timmar, åkandes på samma luft.

She started at first light. The air in the valley was thick and cool. Updrafts off the warming rock at the base of the dome would lift her for the first part of the climb. She knew this because she had watched the swifts the day before. White-throated swifts had been screaming around the dome face for hours, riding the same air.

Hon flög ut från en dunge av ponderosatallar nära Spegelsjön. Hon klättrade långsamt, i täta spiraler. Kupolens vägg reste sig. Kupolens kurva blev mindre kurva och mer lodrät vägg. Hon såg sina glasögon bli immiga i morgondimman. Hon rättade till dem mot sin näbb med en fot, mitt i flykten.

She flew out from a stand of ponderosa pines near Mirror Lake. She climbed slowly, in tight spirals. The face of the dome rose. The dome's curve became less curve and more sheer wall. She watched her glasses smudge in the morning damp. She tilted them straight against her beak with one foot, mid-flight.

På ungefär trehundra meters höjd anslöt hon sig till tornseglarna. Det var dussintals av dem. De rörde sig i snabba lösa flockar, vita strupar blixtrade, skrikande till varandra. Polly var den långsammaste fågeln i luften med bred marginal. Tornseglarna verkade inte bry sig. En av dem passerade inom en vingbredd från henne i full fart och klickade.

At about three hundred metres up, she joined the swifts. There were dozens of them. They moved in fast loose flocks, white throats flashing, screeching to each other. Polly was the slowest bird in the air by a wide margin. The swifts did not seem to mind. One of them passed within a wing-tip of her at full speed and clicked.

Vinden tilltog vid femhundra meter. Granitväggen gav redan ifrån sig värme, trots att solen knappt nådde den. Värme lyfte luften. Lyften lyfte Polly. Hon klättrade i långa långsamma bågar, sparade sina vingmuskler, lät klippan göra jobbet.

The wind picked up at five hundred metres. The granite face gave off heat already, even though the sun was barely on it. Heat lifted air. Lifted air lifted Polly. She climbed in long slow arcs, conserving her wing muscles, letting the rock do the work.

Halvvägs upp vilade hon på en liten avsats där några förkrympta granar växte i en spricka. Därifrån kunde hon se kabelleden. Metallkablarna som klättrare höll sig fast vid på kupolens baksida låg längs den bara klippan som en lång tunn ryggrad. De var avstängda för våren. I juli skulle hundratals människor om dagen dra sig upp längs den tråden.

Halfway up, she rested on a small ledge where a few stunted firs were growing in a crack. From there she could see the cable route. The metal cables that climbers held onto on the back side of the dome lay along the bare rock like a long thin spine. They were closed off for spring. By July, hundreds of people a day would haul themselves up that wire.

På toppen var graniten platt. Bara platt. Hundra meter tvärsöver, lätt lutande, med några små stenhögar där människor hade markerat sina toppar. Vinden här uppe var stadig. Polly gick till kanten av trampolinen, den berömda överhängande plattan, och tittade.

At the top, the granite was flat. Just flat. A hundred metres across, slightly tilted, with a few small piles of stones where humans had marked their summits. The wind up here was steady. Polly walked to the edge of the diving board, the famous overhanging slab, and looked.

Dalen var ett litet band nedanför. Mercedfloden var en grön-grå tråd. El Capitan, på andra sidan, var så nära att hon kände att hon kunde flyga dit. Träden var inte träd. De var en grön dimma på kanjonens botten.

The valley was a small ribbon below. The Merced River was a green-grey thread. El Capitan, across the way, was so close she felt she could fly to it. The trees were not trees. They were a fuzz of green on the canyon floor.

Hon stod vid kanten länge. Sedan gjorde hon det minsta, lugnaste dyket i pilgrimsfalkstil hon kunde åstadkomma, precis över kanten, och drog upp nästan omedelbart för att glida längs kupolens kurva på vägen ner.

She stood at the edge for a long time. Then she did the smallest, calmest peregrine-style dive she could manage, just over the lip, and pulled up almost immediately to glide along the curve of the dome on the way down.

Nere på stigen böjde sig en ung kvinna över och tog ett fotografi av en tornseglare. Hon såg inte Polly landa på räcket av en bänk bakom henne. Kvinnans kamera klickade. Bänken var varm. Polly slöt ögonen. Hela dalen doftade av tall och varm klippa.

At the bottom, on the trail, a young woman was bent over taking a photograph of a swift. She did not see Polly land on the rail of a bench behind her. The woman's camera clicked. The bench was warm. Polly closed her eyes. The whole valley smelled of pine and warm rock.