Amur

På den sjätte morgonen rullade tåget genom ryska Fjärran Östern. Taigan hade återigen ändrat karaktär. De dominerande träden var nu koreansk tall, manchurisk ask och mongolisk ek. Skogen kändes på något sätt närmare, även från tåget. Mindre träd, mer variation, ett virrvarr av lianer på de nedre stammarna. Detta var den tempererade regnskogen i ryska Fjärran Östern, en av de blötaste skogarna i världen utanför tropikerna.

On the sixth morning, the train was running through the Russian Far East. The taiga had changed character again. The dominant trees now were Korean pine, Manchurian ash, and Mongolian oak. The forest felt closer, somehow, even from the train. Smaller trees, more variety, a tangle of vines on the lower trunks. This was the temperate rainforest of the Russian Far East, one of the wettest forests in the world outside the tropics.

Polly var ensam i kupén. Pavel hade stigit av i Ulan-Ude två nätter tidigare. Soldaten hade blivit förflyttad till en annan vagn. Två andra passagerare hade kommit och gått vid mindre stationer. Den nya passageraren i den övre bädden var en tunn kvinna på kanske femtio år som sov större delen av dagen och läste på natten.

Polly was alone in the compartment. Pavel had gotten off in Ulan-Ude two nights ago. The soldier had been transferred to a different carriage. Two more passengers had cycled through and gotten off at smaller stations. The new occupant of the upper bunk was a thin woman of perhaps fifty who slept most of the day and read at night.

Ett ensamt godståg passerade i motsatt riktning. Det var nästan två kilometer långt. Det transporterade timmer. Polly räknade trettioåtta flak innan hon slutade räkna.

A single freight train passed in the opposite direction. It was nearly two kilometres long. It was carrying timber. Polly counted thirty-eight flatbeds before she stopped counting.

Tåget anlände till Chabarovsk på förmiddagen. Chabarovsk ligger vid Amurfloden, världens åttonde längsta flod, som utgör en stor del av gränsen mellan Ryssland och Kina. Från perrongen kunde Polly se floden genom glipan mellan två byggnader. Den var bred. Den hade färgen av starkt te. På den bortre stranden, knappt synlig genom diset, låg Kina.

The train arrived at Khabarovsk in mid-morning. Khabarovsk sits on the Amur River, the eighth-longest river in the world, which forms much of the border between Russia and China. From the platform, Polly could see the river through the gap between two buildings. It was wide. It was the colour of strong tea. On the far bank, just visible through the haze, was China.

Polly hoppade ner på perrongen. Hon gick längs tåget. Det var skönt att använda benen.

Polly hopped down to the platform. She walked the length of the train. It was good to use her legs.

En fjärran östern-trana stod vid kanten av en liten våtmark nära bangården. Det var en svartvit fågel med rött runt ögat, nästan två meter hög, som betraktade tåget med tålamodet hos ett djur som sett många tåg. Polly lutade sitt röda huvud mot den. Tranan lutade sitt huvud tillbaka. Polly gick närmare. Tranan rörde sig inte.

A Russian Far East crane was standing at the edge of a small marsh near the station yards. It was a black-and-white bird with red around its eye, almost two metres tall, watching the train with the patience of an animal that had seen many trains. Polly tilted her red head at it. The crane tilted its head back. Polly walked closer. The crane did not move.

Fjärran östern-tranan är en av de sällsyntaste tranorna i världen. Det finns kanske tre tusen kvar, som mestadels häckar i Amurbäckenet. Den har en lång, omsorgsfull parningsdans som tar timmar och ser, för människor, ut som en akt av stor värdighet. Tranan framför Polly dansade inte. Den väntade.

The Russian Far East crane is one of the rarest cranes in the world. There are perhaps three thousand of them left, breeding mostly in the Amur basin. It has a long, careful courtship dance that takes hours and looks, to humans, like an act of grave dignity. The crane in front of Polly was not dancing. It was waiting.

En konduktör blåste i visselpipan. Polly hoppade tillbaka till tåget. Hon vände sig vid dörren och tittade på tranan. Tranan tittade fortfarande på henne. Sedan lyfte den långsamt sin långa hals och gick, med avsiktliga steg, bort från henne in i våtmarken.

A conductor blew a whistle. Polly hopped back to the train. She turned at the door and looked at the crane. The crane was still looking at her. Then it lifted its long neck very slowly and walked, in deliberate steps, away from her into the marsh.

Tåget lämnade Chabarovsk och svängde söderut. Stilla havet var nu mindre än sjuhundra kilometer bort. Skogen utanför fönstret blev tätare. En flod rann bredvid spåren i en timme. Sedan var den borta.

The train pulled out of Khabarovsk and turned south. The Pacific was less than seven hundred kilometres away now. The forest outside the window grew denser. A river ran beside the tracks for an hour. Then it was gone.

I restaurangvagnen vid lunchtid kom servitören med en liten tallrik pelmeni med gräddfil till Polly, utan att hon hade bett om det. Han hade listat ut, under de senaste tre dagarna, vad hon gillade. Pelmenin var av nötkött. Gräddfilen var skarp. Fönstret i restaurangvagnen inramade en rad mörka kullar vid horisonten. Den sista bergskedjan innan havet.

In the dining car at lunch, the waiter brought Polly a small plate of pelmeni with sour cream, unasked. He had figured out, over the last three days, what she liked. The pelmeni were beef. The sour cream was sharp. The window of the dining car framed a line of dark hills on the horizon. The last range before the sea.

Kvinnan i Pollys kupé läste samma bok som hon hade läst varje natt, men nu var hon halvvägs igenom. Samovaren var igång. Tåget gjorde sitt rytm. Sex dagar av detta hade blivit normalt. Polly märkte att hon hade börjat känna, på något tyst sätt, att detta tåg var där hon bodde.

The woman in Polly's compartment was reading the same book she had been reading every night, but now she was halfway through. The samovar was running. The train made its rhythm. Six days of it had become normal. Polly noticed that she had begun to feel, in some quiet way, that this train was where she lived.