Solen som inte går ner

Under sin sista natt väntade Polly på mörkret. Men mörkret kom aldrig. Här, på sommaren, går solen nästan inte ner. Den sjunker mot havet, lyser rött och guld, och stiger sedan upp igen. Vid midnatt var landet fortfarande ljust och gyllene, och Pollys glasögon glänste. Polly bestämde sig för att inte sova.

On her last night, Polly waited for the dark. But the dark never came. Here in summer, the sun does not really set. It rolls down to the sea, glows red and gold, and then comes back up. At midnight, the land was still bright and golden. Polly decided not to sleep.

Varför? Den här ön ligger väldigt nära världens tak. På sommaren går solen nästan inte ner. På vintern är det tvärtom. Solen gömmer sig nästan, och dagarna är korta och grå.

Why? This island is very close to the top of the world. In summer, the sun barely goes down. In winter, it is the opposite. The sun almost hides, and the days are short and grey.

Polly flög väldigt högt en sista gång. Hon såg hela veckan på en gång. Dalen, gejsrarna, den nya lavan, den vita glaciären och klipporna. Eld under och is över.

Polly flew up high one last time. She saw the whole week at once. The valley, the geysers, the new lava, the white glacier, and the cliffs. Fire below and ice on top.

Sedan flög Polly ut över havet. Bakom henne fortsatte Island att ånga och frysa, och det lyste fortfarande i solen. Det höll fortfarande på att födas.

Then Polly turned out over the sea. Behind her, Iceland was still steaming and freezing, still glowing in the sun. Still being born.