Nittonhundrasexton

I kaptensmässen efter middagen hade någon nålat fast ett svartvitt fotografi på väggen. Det visade två män i tygkepsar som stod på däcket av ett äldre, klumpigare fartyg. Bakom dem syntes en märklig maskin, mer badkar än ubåt, med en liten sfärisk kammare hängande under en enorm tank.

In the captain's mess after dinner, someone had pinned a black-and-white photograph to the wall. It showed two men in cloth caps standing on the deck of an older, blockier vessel. Behind them was a strange machine, more bathtub than submarine, with a small spherical compartment hung underneath an enormous tank.

De två männen var Jacques Piccard och Don Walsh. Datumet som stod skrivet under fotografiet med bleknad tuschpenna var den 23 januari 1960. Fartyget var batyskaf Trieste, och den dagen hade de blivit de första människorna att nå botten av Challenger Deep.

The two men were Jacques Piccard and Don Walsh. The date written under the photograph in faded marker was January 23, 1960. The vessel was the bathyscaphe Trieste, and on that day they had become the first human beings to reach the bottom of the Challenger Deep.

Polly hukade sig på ryggstödet till en stol och betraktade bilden. Trieste var en fantastisk maskin, och en skrämmande sådan. Dess tryckkropp var en stålkula strax under två meter i diameter med väggar tretton centimeter tjocka. Flytkammaren ovanför, som rymde mer än hundratusen liter bensin (vilket är lättare än havsvatten och svårt att komprimera), gav hela farkosten dess flytkraft. När de ville sjunka släppte de ut en del av bensinen. När de ville komma upp igen fällde de järnkulor som bars som barlast.

Polly perched on the back of a chair and studied the picture. The Trieste was a wonderful machine, and a terrifying one. Its pressure hull was a steel ball just under two metres across with walls thirteen centimetres thick. The float chamber above it, holding more than a hundred thousand litres of gasoline (which is lighter than seawater and difficult to compress), gave the whole craft its buoyancy. When they wanted to descend, they vented some of the gasoline. When they wanted to come back up, they dropped iron pellets carried as ballast.

Det var hela systemet. Ingen motor, ingen elektronisk djupkontroll. Bara kemin mellan bensin och havsvatten, och en trosakt.

That was the entire system. No engine, no electronic depth control. Just the chemistry of gasoline versus seawater, and an act of faith.

Nedstigningen tog fyra timmar och fyrtioåtta minuter. På ungefär nio tusen meters djup sprack en av de yttre plexiglasrutan. Piccard och Walsh kände hur hela farkosten ryckte till och hörde en skarp smäll. De övervägde att vända om. Det gjorde de inte.

The descent took four hours and forty-eight minutes. At about nine thousand metres, one of the outer Plexiglas viewports cracked. Piccard and Walsh felt the whole craft jolt and heard a sharp report. They considered turning back. They did not.

På 10 911 meters djup satte sig Trieste till vila på en blek lerbotten. Walsh rapporterade senare att han sett en varelse som han beskrev som en plattfisk, kanske trettio centimeter lång, som drev omkring på det djupet – ett påstående som fortfarande debatteras av biologer. De stannade på botten i tjugo minuter. Sedan började den långsamma färden tillbaka upp till världen.

At 10,911 metres, the Trieste settled into a pale clay seabed. Walsh later reported seeing a creature he described as a flatfish, perhaps a foot long, drifting at that depth, a claim still debated by biologists. They stayed at the bottom for twenty minutes. Then they began the slow rise back to the world.

Femtiotvå år förflöt innan nästa person nådde samma djup. James Cameron, filmregissören, gjorde doppet ensam 2012, i en farkost han hade hjälpt till att designa. Efter Cameron kom Victor Vescovo, som 2019 började göra doppet upprepade gånger och så småningom förde andra med sig ner.

Fifty-two years passed before the next person reached the same depth. James Cameron, the film director, made the dive alone in 2012, in a craft he had helped design. After Cameron came Victor Vescovo, who in 2019 began making the dive repeatedly, eventually carrying others down with him.

Polly betraktade fotografiet länge. Det var något med det glappet, femtiotvå år mellan första och andra doppet, som slog henne. Jordens djupaste plats, besökt en gång och sedan lämnad i fred i ett halvt sekel. Som om människorna hade bockat av den på en lista och gått hem.

Polly looked at the photograph for a long time. There was something about the gap, fifty-two years between the first dive and the second, that struck her. The deepest place on Earth, visited once, and then left alone for half a century. As if humans had checked it off a list and gone home.

Från köket bredvid hördes det mjuka klingandet av någon som diskade, och det låga mumlet från en radio. Lampan i mässen spred ett varmt sken. Fotografiet hängde tyst på sin spik – tre män som blickade ut från en vintermorgon sextiosex år sedan, när jordens djupaste plats stod i begrepp att besökas för första och, under lång tid, enda gången.

From the galley next door came the soft clink of someone washing dishes, and the low murmur of a radio. The mess hall lamp was warm. The photograph hung quietly on its nail, three men looking out from a winter morning sixty-six years ago, when the deepest place on Earth was about to be visited for the first and, for a long time, only time.